Lusten att uttrycka sig försvinner i takt med att prestationsångesten blir större. Tänk om det inte blir bra? Tänk om någon inte skulle gilla det jag gör, eller ännu värre tycka riktigt illa om det? Igår såg jag Steve Jobs-filmen på bio. Jobs levde tydligen efter devisen att det inte bekom honom om någon inte gillade honom. En rätt befriande inställning. Att se hur det egna har ett värde i sig och inte för hur det upplevs av andra. Att andras tankar och åsikter i sig inte är sanningar eller tyngre än den egna upplevelsen av något.
De allra flesta verkar vilja vara omtyckta och uppskattade, mer eller mindre. Jag upplever nog att det att vara omtyckt ofta hamnar som motsats till att vara illa omtyckt, som om det var polariserat. Jag tänker nog att det egentligen mer handlar om att vara uppskattad någonstans och någonstans inte. Precis som att allt en gör inte kommer uppskattas, men förhoppningsvis finns det saker en gör som andra kan se ett värde i, eller till och med uppskatta.
Jag springer inte just nu. Efter att ha känt av något som skulle kunna vara starten till en hälsporre har jag tagit en veckas helvila från löpningen. Förhoppningsvis kan jag börja springa igen i nästa vecka. Löpningen har blivit utbytt mot klättring, spinning, yoga och gym. Inget som riktigt ersätter, men jag känner att det gör kroppen bra. Stabilisering av knän och höfter, aktivering av core, strech och uppmjukning av stela vader och baksida lår. Men gisslet är ju att allt detta måste ske inomhus, till stor del tillsammans med andra. Efter bara de här dagarna så saknar jag enkelheten och att vara utomhus, att få i sig lite frisk luft istället för dammig inomhusluft som klibbar mot luftrören. Lugnet utomhus istället för det stimmiga gymmet med musik och människor. Dessutom känner jag hur jämförelsehjärnan enkelt sätter igång på gymmet. Det är så lätt att jämföra sig med alla där. Hur tungt lyfter den? Vad är det där för skor? Vilken avancerad pulsklocka! Vad långsamt hen springer, jag kan nog springa snabbare, eller? Allt såntdär som jag alltid jobbar på att inte tänka. Att jämföra tror jag är gift för själen, det gör inget gott. Jag tänker att drivkraften som kommer ur jämförelse med andra enkelt slår över till att bli destruktiv. Istället borde drivkraften vara mer glädjestyr, och kanske målstyrd också, för den som gillar sådant.
fredag 29 januari 2016
tisdag 12 januari 2016
Kroppen
Pass nummer två blev ett lågpulspass i skymningen. Trots det långsamma tempot blev benen trötta framåt slutet, men det var skönt att komma ut. Total motsats till igår då det tog emot enormt att komma ut men sedan bara kändes bra. Idag fanns motivationen där till en början, men rann långsamt ut i sanden allt eftersom det blev mörkare. Mörkret gör mig sömnig, trots dämpningen från snön. Snön gör det drägligt, men mörkret förtar ändå lite av löpglädjen. De bästa passen såhär års är de mitt på dan om solen är framme. Där finns lite mer energi och fart.
På de långsamma passen lyssnar jag gärna på podcasts. Idag blev det Maratonpodden med intervju av Paolo Roberto. Slås av hur mycket mer dynamisk en människa blir när man får lyssna på personen, kontra att bara läsa det som personen säger. Robertor uttalanden blir annorlunda för mig när jag får höra dem. Dock funderar jag på hur mycket av det som kommer ifrån patriarkala strukturer och min egen socialisering där allt en man säger har vikt och tyngd. Kanske är detta något som försvinner lite i skrift. Samt att en del av det en säger inte gör sig så bra i skrift, det tror jag gäller det mesta.
En intressant poäng som kom upp var i alla fall hur vi här uppe i norden, och kanske framförallt i Sverige, har svårt att smälta samman flera olika delar när det gäller till exempel val en gör och hur en ser på sig själv som person. Det exemplet som togs upp i podden berörde att se att jag duger som jag är, och samtidigt kunna se poängen i att gå ned i vikt för hälsans skull. Jag tycker å ena sidan att hälsa och vikt aldrig borde diskuteras tillsammans, det är av så många anledningar en så sjukt infekterad diskussion att den bara borde lämnas. Det blir problematiskt att prata det på grund av de diskurser som finns kring kroppen, där en normativt smal kropp alltid vinner över kroppar med andra former. Men å andra sidan kunde jag få med mig lite i linje med det jag skrev om igår. Att kunna frikoppla kroppen från prestationen. Att kroppen i sig egentligen inte har ett värde alls, inte på det vis att den kan få plus- eller minuspoäng utifrån utseende eller andra prestationer. Kroppen borde bara få vara kroppen, och det kroppen gör eller tillåter oss att göra borde värderas utifrån den erfarenhet och upplevelse det innebär.
Någon gång hoppas jag att vi kan leva i ett samhälle där kroppen inte diskuteras utifrån sin förändringspotential, där mat bara får vara bränsle eller nöje och inte ett helt projekt för att leva ett så långt liv som möjligt. Vi lever på något vis i en tidsålder då allt ska kvantifieras. Vi ska leva länge snarare än väl. Timmar och minuter i rörelse betyder mer än själva upplevelsen av rörelse. Antalet timmar sömn diskuteras i långt mycket större utsträckning än hur bra sömnen har varit. Det är trist att inte lust och känsla kan få vara mer drivande, synd att vi fastnar i siffror och jämförelser.
På de långsamma passen lyssnar jag gärna på podcasts. Idag blev det Maratonpodden med intervju av Paolo Roberto. Slås av hur mycket mer dynamisk en människa blir när man får lyssna på personen, kontra att bara läsa det som personen säger. Robertor uttalanden blir annorlunda för mig när jag får höra dem. Dock funderar jag på hur mycket av det som kommer ifrån patriarkala strukturer och min egen socialisering där allt en man säger har vikt och tyngd. Kanske är detta något som försvinner lite i skrift. Samt att en del av det en säger inte gör sig så bra i skrift, det tror jag gäller det mesta.
En intressant poäng som kom upp var i alla fall hur vi här uppe i norden, och kanske framförallt i Sverige, har svårt att smälta samman flera olika delar när det gäller till exempel val en gör och hur en ser på sig själv som person. Det exemplet som togs upp i podden berörde att se att jag duger som jag är, och samtidigt kunna se poängen i att gå ned i vikt för hälsans skull. Jag tycker å ena sidan att hälsa och vikt aldrig borde diskuteras tillsammans, det är av så många anledningar en så sjukt infekterad diskussion att den bara borde lämnas. Det blir problematiskt att prata det på grund av de diskurser som finns kring kroppen, där en normativt smal kropp alltid vinner över kroppar med andra former. Men å andra sidan kunde jag få med mig lite i linje med det jag skrev om igår. Att kunna frikoppla kroppen från prestationen. Att kroppen i sig egentligen inte har ett värde alls, inte på det vis att den kan få plus- eller minuspoäng utifrån utseende eller andra prestationer. Kroppen borde bara få vara kroppen, och det kroppen gör eller tillåter oss att göra borde värderas utifrån den erfarenhet och upplevelse det innebär.
Någon gång hoppas jag att vi kan leva i ett samhälle där kroppen inte diskuteras utifrån sin förändringspotential, där mat bara får vara bränsle eller nöje och inte ett helt projekt för att leva ett så långt liv som möjligt. Vi lever på något vis i en tidsålder då allt ska kvantifieras. Vi ska leva länge snarare än väl. Timmar och minuter i rörelse betyder mer än själva upplevelsen av rörelse. Antalet timmar sömn diskuteras i långt mycket större utsträckning än hur bra sömnen har varit. Det är trist att inte lust och känsla kan få vara mer drivande, synd att vi fastnar i siffror och jämförelser.
måndag 11 januari 2016
En början
Jag gillar att tänka. Det har jag alltid gjort. Jag gillar också att springa, men det har jag inte alltid gjort. Nu när jag börjat springa så ser jag hur detta hänger ihop med mina tankar, och hur löpningen matas av tankarna och tvärt om. När jag springer får jag tid att tänka. Ibland önskar jag att jag kom ihåg tankarna längre, att jag kunde förvara dem på något sätt. Ibland önskar jag att jag kom ihåg löprundorna bättre. Så jag tänker att kanske kan jag skriva ner tankarna, skriva om löpningen och allt därtill.
Jag har skrivit en del tidigare. Jag saknar alltid att skriva, det är en del som finns där men som sällan får ta plats. Skrivandet blir till något stort och oöverkomligt, en slags seg hinna som lägger sig över det andra och är i vägen. Det blir till ett måste, jag känner att det måste bli bra. Men med det här tänker jag att det kanske inte måste bli bra, skrivandet kanske kan få vara ett ändamål i sig själv. Att jag här ger mig själv plats och möjlighet att skriva när impulsen kommer. Ett rum för tankar och skrivande, och för löpning.
Från 17 november och fram till 7 januari sprang jag varje dag. Jag bestämde mig för att springa minst 20 minuter om dagen. 20 minuter är ingenting, det är fullt görbart. Tanken bakom att springa varje dag var mycket att få in vanan, och att få komma ut något litet varje dag. Jag bestämde att jag skulle göra det så länge jag ville, men allra minst fram till nyår. Fram till 7 januari sprang jag alltså varje dag. Sen kom en vecka med runt -25 grader här uppe i Umeå. Det och jobb och skolstart efter julledigheten sög det roliga ur det. Jag försöker vara vaksam på just det där. När det roliga försvinner och det kommer allt fler måsten och borden i tankarna. Då är det dags att sluta, testa något nytt.
Från och med idag tänker jag springa minst 50 pass på hundra dagar. Det kanske är där skrivandet tar vid. Jag vill försöka skriva om passen, för min egen del, för att komma ihåg. För att kunna se tillbaks och minnas i efterhand.
Idag blev i alla fall första passet. Långa intervaller medan det snöade. Små, tunna snöflingor som bara kändes av i luften men inte på marken. Idag var det bara runt -12, betydligt behagligare än söndagens runda i -27. Det gör stor skillnad på andningen och pulsen. När det blir riktigt kallt går pulsen upp snabbare och tempot blir därefter. Det kommer bli en utmaning om det fortsätter vara såhär kallt. Ibland tär det på tålamodet, att inte kunna springa så fort som benen vill. Men jag tänker att det här får bli grunden för snabbare ben till våren. Att springa medan det snöar är hursomhelst väldigt fint, fridfullt på sitt vis.
Under dagens runda tänkte jag mycket på kroppen. I tanken fastnar jag ofta vid kroppens utseende. Jag glömmer att det bara är en kropp, förvaring och farkost för det betydligt viktigare innehållet. Jag har en kropp, men jag är inte min kropp. Det som är jag är något annat, något som finns där inne, men inte något vars värde bestäms utifrån sin farkost.
Jag har skrivit en del tidigare. Jag saknar alltid att skriva, det är en del som finns där men som sällan får ta plats. Skrivandet blir till något stort och oöverkomligt, en slags seg hinna som lägger sig över det andra och är i vägen. Det blir till ett måste, jag känner att det måste bli bra. Men med det här tänker jag att det kanske inte måste bli bra, skrivandet kanske kan få vara ett ändamål i sig själv. Att jag här ger mig själv plats och möjlighet att skriva när impulsen kommer. Ett rum för tankar och skrivande, och för löpning.
Från 17 november och fram till 7 januari sprang jag varje dag. Jag bestämde mig för att springa minst 20 minuter om dagen. 20 minuter är ingenting, det är fullt görbart. Tanken bakom att springa varje dag var mycket att få in vanan, och att få komma ut något litet varje dag. Jag bestämde att jag skulle göra det så länge jag ville, men allra minst fram till nyår. Fram till 7 januari sprang jag alltså varje dag. Sen kom en vecka med runt -25 grader här uppe i Umeå. Det och jobb och skolstart efter julledigheten sög det roliga ur det. Jag försöker vara vaksam på just det där. När det roliga försvinner och det kommer allt fler måsten och borden i tankarna. Då är det dags att sluta, testa något nytt.
Från och med idag tänker jag springa minst 50 pass på hundra dagar. Det kanske är där skrivandet tar vid. Jag vill försöka skriva om passen, för min egen del, för att komma ihåg. För att kunna se tillbaks och minnas i efterhand.
Idag blev i alla fall första passet. Långa intervaller medan det snöade. Små, tunna snöflingor som bara kändes av i luften men inte på marken. Idag var det bara runt -12, betydligt behagligare än söndagens runda i -27. Det gör stor skillnad på andningen och pulsen. När det blir riktigt kallt går pulsen upp snabbare och tempot blir därefter. Det kommer bli en utmaning om det fortsätter vara såhär kallt. Ibland tär det på tålamodet, att inte kunna springa så fort som benen vill. Men jag tänker att det här får bli grunden för snabbare ben till våren. Att springa medan det snöar är hursomhelst väldigt fint, fridfullt på sitt vis.
Under dagens runda tänkte jag mycket på kroppen. I tanken fastnar jag ofta vid kroppens utseende. Jag glömmer att det bara är en kropp, förvaring och farkost för det betydligt viktigare innehållet. Jag har en kropp, men jag är inte min kropp. Det som är jag är något annat, något som finns där inne, men inte något vars värde bestäms utifrån sin farkost.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)