Pauser

Lusten att uttrycka sig försvinner i takt med att prestationsångesten blir större. Tänk om det inte blir bra? Tänk om någon inte skulle gilla det jag gör, eller ännu värre tycka riktigt illa om det? Igår såg jag Steve Jobs-filmen på bio. Jobs levde tydligen efter devisen att det inte bekom honom om någon inte gillade honom. En rätt befriande inställning. Att se hur det egna har ett värde i sig och inte för hur det upplevs av andra. Att andras tankar och åsikter i sig inte är sanningar eller tyngre än den egna upplevelsen av något.

De allra flesta verkar vilja vara omtyckta och uppskattade, mer eller mindre. Jag upplever nog att det att vara omtyckt ofta hamnar som motsats till att vara illa omtyckt, som om det var polariserat. Jag tänker nog att det egentligen mer handlar om att vara uppskattad någonstans och någonstans inte. Precis som att allt en gör inte kommer uppskattas, men förhoppningsvis finns det saker en gör som andra kan se ett värde i, eller till och med uppskatta.

Jag springer inte just nu. Efter att ha känt av något som skulle kunna vara starten till en hälsporre har jag tagit en veckas helvila från löpningen. Förhoppningsvis kan jag börja springa igen i nästa vecka. Löpningen har blivit utbytt mot klättring, spinning, yoga och gym. Inget som riktigt ersätter, men jag känner att det gör kroppen bra. Stabilisering av knän och höfter, aktivering av core, strech och uppmjukning av stela vader och baksida lår. Men gisslet är ju att allt detta måste ske inomhus, till stor del tillsammans med andra. Efter bara de här dagarna så saknar jag enkelheten och att vara utomhus, att få i sig lite frisk luft istället för dammig inomhusluft som klibbar mot luftrören. Lugnet utomhus istället för det stimmiga gymmet med musik och människor. Dessutom känner jag hur jämförelsehjärnan enkelt sätter igång på gymmet. Det är så lätt att jämföra sig med alla där. Hur tungt lyfter den? Vad är det där för skor? Vilken avancerad pulsklocka! Vad långsamt hen springer, jag kan nog springa snabbare, eller? Allt såntdär som jag alltid jobbar på att inte tänka. Att jämföra tror jag är gift för själen, det gör inget gott. Jag tänker att drivkraften som kommer ur jämförelse med andra enkelt slår över till att bli destruktiv. Istället borde drivkraften vara mer glädjestyr, och kanske målstyrd också, för den som gillar sådant.