En början

Jag gillar att tänka. Det har jag alltid gjort. Jag gillar också att springa, men det har jag inte alltid gjort. Nu när jag börjat springa så ser jag hur detta hänger ihop med mina tankar, och hur löpningen matas av tankarna och tvärt om. När jag springer får jag tid att tänka. Ibland önskar jag att jag kom ihåg tankarna längre, att jag kunde förvara dem på något sätt. Ibland önskar jag att jag kom ihåg löprundorna bättre. Så jag tänker att kanske kan jag skriva ner tankarna, skriva om löpningen och allt därtill.

Jag har skrivit en del tidigare. Jag saknar alltid att skriva, det är en del som finns där men som sällan får ta plats. Skrivandet blir till något stort och oöverkomligt, en slags seg hinna som lägger sig över det andra och är i vägen. Det blir till ett måste, jag känner att det måste bli bra. Men med det här tänker jag att det kanske inte måste bli bra, skrivandet kanske kan få vara ett ändamål i sig själv. Att jag här ger mig själv plats och möjlighet att skriva när impulsen kommer. Ett rum för tankar och skrivande, och för löpning.

Från 17 november och fram till 7 januari sprang jag varje dag. Jag bestämde mig för att springa minst 20 minuter om dagen. 20 minuter är ingenting, det är fullt görbart. Tanken bakom att springa varje dag var mycket att få in vanan, och att få komma ut något litet varje dag. Jag bestämde att jag skulle göra det så länge jag ville, men allra minst fram till nyår. Fram till 7 januari sprang jag alltså varje dag. Sen kom en vecka med runt -25 grader här uppe i Umeå. Det och jobb och skolstart efter julledigheten sög det roliga ur det. Jag försöker vara vaksam på just det där. När det roliga försvinner och det kommer allt fler måsten och borden i tankarna. Då är det dags att sluta, testa något nytt.

Från och med idag tänker jag springa minst 50 pass på hundra dagar. Det kanske är där skrivandet tar vid. Jag vill försöka skriva om passen, för min egen del, för att komma ihåg. För att kunna se tillbaks och  minnas i efterhand.

Idag blev i alla fall första passet. Långa intervaller medan det snöade. Små, tunna snöflingor som bara kändes av i luften men inte på marken. Idag var det bara runt -12, betydligt behagligare än söndagens runda i -27. Det gör stor skillnad på andningen och pulsen. När det blir riktigt kallt går pulsen upp snabbare och tempot blir därefter. Det kommer bli en utmaning om det fortsätter vara såhär kallt. Ibland tär det på tålamodet, att inte kunna springa så fort som benen vill. Men jag tänker att det här får bli grunden för snabbare ben till våren. Att springa medan det snöar är hursomhelst väldigt fint, fridfullt på sitt vis.

Under dagens runda tänkte jag mycket på kroppen. I tanken fastnar jag ofta vid kroppens utseende. Jag glömmer att det bara är en kropp, förvaring och farkost för det betydligt viktigare innehållet. Jag har en kropp, men jag är inte min kropp. Det som är jag är något annat, något som finns där inne, men inte något vars värde bestäms utifrån sin farkost.