Kroppen

Pass nummer två blev ett lågpulspass i skymningen. Trots det långsamma tempot blev benen trötta framåt slutet, men det var skönt att komma ut. Total motsats till igår då det tog emot enormt att komma ut men sedan bara kändes bra. Idag fanns motivationen där till en början, men rann långsamt ut i sanden allt eftersom det blev mörkare. Mörkret gör mig sömnig, trots dämpningen från snön. Snön gör det drägligt, men mörkret förtar ändå lite av löpglädjen. De bästa passen såhär års är de mitt på dan om solen är framme. Där finns lite mer energi och fart.

På de långsamma passen lyssnar jag gärna på podcasts. Idag blev det Maratonpodden med intervju av Paolo Roberto. Slås av hur mycket mer dynamisk en människa blir när man får lyssna på personen, kontra att bara läsa det som personen säger. Robertor uttalanden blir annorlunda för mig när jag får höra dem. Dock funderar jag på hur mycket av det som kommer ifrån patriarkala strukturer och min egen socialisering där allt en man säger har vikt och tyngd. Kanske är detta något som försvinner lite i skrift. Samt att en del av det en säger inte gör sig så bra i skrift, det tror jag gäller det mesta.

En intressant poäng som kom upp var i alla fall hur vi här uppe i norden, och kanske framförallt i Sverige, har svårt att smälta samman flera olika delar när det gäller till exempel val en gör och hur en ser på sig själv som person. Det exemplet som togs upp i podden berörde att se att jag duger som jag är, och samtidigt kunna se poängen i att gå ned i vikt för hälsans skull. Jag tycker å ena sidan att hälsa och vikt aldrig borde diskuteras tillsammans, det är av så många anledningar en så sjukt infekterad diskussion att den bara borde lämnas. Det blir problematiskt att prata det på grund av de diskurser som finns kring kroppen, där en normativt smal kropp alltid vinner över kroppar med andra former. Men å andra sidan kunde jag få med mig lite i linje med det jag skrev om igår. Att kunna frikoppla kroppen från prestationen. Att kroppen i sig egentligen inte har ett värde alls, inte på det vis att den kan få plus- eller minuspoäng utifrån utseende eller andra prestationer. Kroppen borde bara få vara kroppen, och det kroppen gör eller tillåter oss att göra borde värderas utifrån den erfarenhet och upplevelse det innebär.

Någon gång hoppas jag att vi kan leva i ett samhälle där kroppen inte diskuteras utifrån sin förändringspotential, där mat bara får vara bränsle eller nöje och inte ett helt projekt för att leva ett så långt liv som möjligt. Vi lever på något vis i en tidsålder då allt ska kvantifieras. Vi ska leva länge snarare än väl. Timmar och minuter i rörelse betyder mer än själva upplevelsen av rörelse. Antalet timmar sömn diskuteras i långt mycket större utsträckning än hur bra sömnen har varit. Det är trist att inte lust och känsla kan få vara mer drivande, synd att vi fastnar i siffror och jämförelser.